Hur Beckenbauer blev Bayern Münchens hjärna, instinkt och vision

Det är torsdagen den 22 maj 2008, mitt i de små timmarna, i VIP-området på Moskvas Luzhniki-stadion, strax efter att Manchester United vunnit UEFA Champions League på straffar. Jag står med det senaste exemplaret avMästaretidningen i handen och försökte samla mod att be Franz Beckenbauer, som är djupt försjunken i samtal vid ett bord i närheten, att signera omslaget.

Efter några minuter blir det ett lugn och jag tar tillfället i akt, ber om ursäkt för avbrottet och ber om Beckenbauers namnteckning. ”Självklart”, nickar han och tar vänligt emot den erbjudna pennan och tidningen. Medan han skriver under frågar jag honom vad han tyckte om matchen. Han pausar och kniper sedan i luften med höger hand för att förmedla den knappa segermarginalen för United.

Vid den tiden verkade gesten bara vara ett fantastiskt koncist stycke kommentatorisk resonemang. Senare insåg jag att Beckenbauer hade tillbringat en stor del av sin karriär i marginalerna.

En linjedomarflagga hade hjälpt till att krossa hans förhoppningar om att vinna VM på Wembley 1966. Fyra år senare, trots att han stannade kvar på planen med sin ur led i en mitella, förlorade Västtyskland ändå tidernas bästa VM-semifinal, med ett uddamål på sju stycken, mot Italien.

Det skulle aldrig kunna hända idag, men den berömda bilden av honom med armen fastspänd över bröstet – han hade brutit nyckelbenet – är ett ikoniskt bevis på att det hos Beckenbauer fanns mod bakom elegansen.

Även 1974, året då han vann Europacupen och VM, var Beckenbauers framgångar knappast rutinmässiga. Mot Atletico Madrid var Bayern en minut från förlust innan Georg Schwarzenbeck kvitterade – vilket ledde till en repris som Roten vann med 4-0.

I VM-finalen var Beckenbauers lag knappt med i matchen i 20 minuter då Johan Neeskens straff gav det briljanta Oranje ledningen. Lite mer kliniskt fokus från holländarna kunde ha säkrat resultatet innan Paul Breitner kvitterade från straffpunkten i den 25:e minuten. Även som tränare var hans VM-triumf 1990 mycket tack vare Englands oförmåga att ta straff från straffpunkten i Turin.

Ödets växlingar har rubbat eller förbittrat många fotbollsspelare, men inför Kiplings dubbla bedragare av triumf och katastrof förblir Beckenbauers eleganta jämnmod anmärkningsvärd. Till och med Brian Clough kände sig berörd att säga om honom: ”Jag såg en gång Franz Beckenbauer komma in på en restaurang och han gjorde det på samma sätt som han spelade fotboll: med klass och auktoritet.”

Ett sätt att se på fotbollshistorien är som en kontinuerlig, olöslig kamp om auktoritet och inflytande mellan spelare och tränare. Sedan 1930-talet har tränare alltid haft övertaget, men Beckenbauer är en av få fotbollsspelare som verkligen har förändrat hur spelet spelas.

Även om han aldrig riktigt njöt av livet i dugouten – han gick med på att träna Västtyskland, Marseille och Bayern delvis för att han kände sig tvungen att hjälpa institutioner han brydde sig om – visade han sig mycket snabbt vara en skicklig tränare på planen.

1967 vann Bayern sin första europeiska trofé, Cupvinnarcupen. Roten gjorde definitivt framsteg – när Bundesliga bildades 1963 hade de varit för obetydliga för att bli inbjudna att gå med – men Beckenbauer insåg att en förändring behövdes. Under sin visionära tränare Zlatko Cajkovski var Bayern lite för lättsinniga. Om de skulle vinna Bundesliga – och ha en chans på Europacupen – behövde de bli effektivare.

Det skulle inte hända under jugoslaven, som lämnade klubben ett år senare. Mellan 1974 och 1976 blev Bayern det tredje laget att vinna tre raka Europacuptitlar. Även om Rotens trippel uppnåddes under Dettmar Cramer och Udo Lattek som ledare, kan man argumentera för att Beckenbauer, som dirigerade spelet som sweeper, var den sanna arkitekten bakom den guldåldern.

Beckenbauer var så inflytelserik som libero att tysk fotboll förblev taktiskt i hans legendariska trolldom långt efter att han lagt ner sina skor 1983. Även 1996, när Tyskland blev Europamästare, var deras mest inflytelserika spelare sweeper Matthias Sammer. Inte förrän Rudi Voller tog över, efter ett katastrofalt EM 2000, begick Mannschaft slutligen taktisk kätteri – med tyska termer – och övergav sweeper-tekniken.

Som ung spelare var Beckenbauer en kräsen anhängare av Giacinto Facchetti, förmodligen världens bästa offensiva back på 1960-talet. Som Brian Glanville noterade i sinVäktarenekrolog för den italienska idolen, ”När Beckenbauer såg Facchettis spektakulära intrång från vänsterbacken, hans dundrande högerskott, frågade sig själv varför han, som libero och sweepballspelare, inte borde anfalla från en mer central roll. Det gjorde han, och totalfotbollen föddes i Bayern München.”

Glanvilles sista punkt är omtvistad. Beckenbauer har aldrig gjort sådana storslagna påståenden för egen räkning. Ändå, som någon som hade tänkt mycket på spelet, hade han sin egen spännande syn på total fotboll och sa en gång: ”Det berodde mer på överraskningsmomentet än någon magisk formel. Holländarna kom undan med det så länge eftersom motståndarna aldrig kunde lista ut vilka taktiker de ställdes inför. Det fanns inga taktiker alls, bara briljanta spelare med bollen.”

Med andra ord, i det återkommande argumentet om tränares respektive spelares inflytande i sportens utveckling, är Beckenbauer övertygad om att, trots vad historiens fotbollshipsterskola kan antyda, hade den totala fotbollen mycket mer att tacka Johan Cruyff för än Rinus Michels.

Osvaldo Ardiles sa att Tysklands största nu levande fotbollsspelare var en ledare som spelade utsökt fotboll. Beckenbauers glansdagar är en berusande påminnelse om en tid då tränare inte bara var diktatoriska mikromanagers och spelare också kunde vara ledare.

Inte för att hans stil övertygade alla. Under två perioder på New York Cosmos var hans spel för intellektuellt för en av cheferna som klagade till en undersåte: ”Säg åt idioten att ta sig fram – vi betalar inte en miljon för att en kille ska hänga kvar i försvaret.”

Slutligen kommer vi att rekommendera fotbollsrelaterade produkter från vårt företag.